Nettski

Usch en jobbig dag ligger framför mej...

Jag vaknade och direkt fylldes huvudet med tankar... Och då menar jag inga bra tankar...

Jag försöker verkligen förstå...men det går inget vidare.

Hur länge har jag gått i denna lögn...? Hur länge har hon ryggat tillbaka, känt obehag eller bara viljat kräkas för att jag har kramat henne, pusstat på henne...?

När vände det? Å varför sa hon inget...? Vad gjorde jag för fel?

Den där stora klumpen i magen blir liksom bara större och större... Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mej till för att må bättre...

Har pratat en del med mamma och pappa. Om hur vi ska lösa framtiden.
Och det kommer att lösa sig! Jag får låna pengar av dom så att jag kan betala hyra och dyl.
Ska eventuellt få köpa deras bil oxå...

Jag vet att det finns hopp men jag har så förbannat svårt att se det just nu.
Jag ser bara allt...som gör mej lessen..

Inget mer bad i Fågelholken...
Inga fler kvällar med alldeles för hög musik, djupa diskussioner och coca-grogg/GT....
Inget mer Idol-mys...
Inget mer planerande och fixande tillsammans här hemma...
Inga lördagar med mysfrukost...
Inget mer Hörjel...
Inget mer tjejfjanteri tillsammans med Sandra..
Inget mer öldrickande, fotbollstittande och ivriga diskussioner med Fredrik...
Inget mer lekande med Are...
Inget mer Moster Skata....
Inget mer familjen Nilsson..

Inget mer "Jana & Nettan"

Det fanns så mycket som nu inte längre finns...inte får upplevas mer.
Hade jag vet att många av alla saker som nu inte kommer att hända/göras mer, skedde/gjordes för sista gången hade jag gjort så mycket annorlunda...
Jag hade kramats längre med folk....lekt mer och längre med Are...

Fan...usch nej fy...

Vad händer nu?
Hur är jag utan Jana...? Vi var ju som "ETT"... Nu ska jag va själv... Säkert nyttigt... Men inte självvalt...
Jag orkar inte...Jag fattar inte...Jag vill inte....

Den där konstiga känslan jag har i kroppen...jag känner mej helt avdomnad i armar och ben...den känslan blir bara starkare och starkare för varje dag...
Jag får för mej att jag ska göra en massa saker...men sen lika fort som idén har dykt upp, lika fort försvinner orken och viljan...
Jag vill liksom bara lägga mej ner eller bara försvinna...

Jag fattar fortfarande inte....
Jag fattar verkligen inte....

Nu bara sitter jag här och bölar....

Å hon e bara helt oberörd...hon måste ha velat detta så länge nu att det kommer som en befrielse...




Nej idag är ingen bra dag....idag är det tufft...

//N