Förvirrad,irriterad och uppgiven.
Jag fattar ingenting. Jag vet ingenting. Jag ger upp.
Jag är dum mot mej själv. Och jag vet om det. Och jag låter mig vara det.
Varför?
Vad fan ska det va bra för?
Vem vinner på det?
Att bara gå med på så mycket.
Att bara finna sig i så mycket.
Att bara låta det vara så.
Att inte säga något. För jag vill inte något mer än vad som är. Men vill jag ens det som är?
Vad ger det mig? På det senaste halvåret en bunte sms, två telefonsamal och låt säga 10 timmar tillsammans med henne.
Jag gör inget mer. Jag ger inget mer. Jag vill inget mer. Än det som är gjort. Än det som är givet. Än det som bara är.
Det värsta av allt är att jag skulle kunna göra mer. Jag skulle kunna ge mer. Jag skulle kunna vilja mer.
Men jag låter inte mig själv varken göra, ge eller vilja. För hade jag gjort det hade jag varit där igen. Och dit vill jag inte. Vill inte vara den som såras. För jag kommer att bli den som såras.
Ska jag bara finna mig i detta...? Ska jag bara låta mig själv vara i detta, vad det nu än är...?
Eller ska jag, en gång för alla, bara lägga ner...?
Jag är inte där än så att jag kan det. Vill inte det.
Måste tänka. En massa. Framförallt på mig själv. På vad jag gör mot mig själv.
Men....det är ju hon. HON!
Gaaah!
Förvirrad, irriterad och uppgiven....
//N
Kommentarer
Postat av: Sandra R
Hon var då och du är nu. Det finns så många härliga människor till dig och för dig. Eller? Kasta dig ut, det var väl så du skulle göra? Ta för dig mer, det finns bara en N och hon är du. Det hon vill göra tycker jag att du ska göra.
Allra bästaste N, min vän.
Puss och kram <3
Trackback