Nettski

_____________________________________________________________

Som alltid när kuratorn kommer blir det många tårar och prat om ensamhet, bortglömdhet och uppgivenhet. Att jag inte ser något slut på det här. Och att läkarna nu dessutom har börjat prata om att jag ska flyttas...jag orkar inte med det. Då blir det antagligen till Malmö...

Jag orkar inte. Jag orkar inte börja om på nytt, ny personal, nya rutiner, allt nytt. Jag behöver mitt "trygga" jag har här. Jag orkar inte med att flyttas till något nytt. Att återigen behöva börja om. Att återigen behöva börja kämpa.

I sju veckor har jag börjat om ett par gånger...jag har "blivit bättre" för att sen genast bli mycket sämre...

I sju veckor har jag skapat relationer med sjöterskorna och dom vet hur jag funkar, vad jag behöver, hur jag mår (på riktigt), vem jag är helt enkelt.

Jag orkar inte....jag orkar inte...jag orkar inte....

______________________________________________________________

Min kära sjukgymnast E var i Sälen förra veckan (fick ett vykort från henne...så omtänksamt).

Nu är hon sjuk....så henne har jag inte träffat utan en annan speedad sak.

Hon tvingar mig att sitta, sakta sakta sakta. Sen resa mig sakta sakta sakta. Sen rulla med axlarna så att det knakar i hela kroppen. Sen ska jag gå lite snabbare. Ta ner axlarna. Sträcka på mig.

Medans hon under tiden gör sin egen tolkning av något som bäst kan liknas med Susanne Lanefelts extremt irriterande "kniiiiiiiiip". Fast hon morrar och skriker "ja kooooom igeeeeeeeen nuuuu dååååååå"....

Hon tycker att jag ska hoppa upp på motionscyklen i eftermiddag och cykla lite.... Hört talats om baby steps??

_______________________________________________________________

Härliga H från smärtenheten råkade komma in mitt i samtalet med kuratorn och försökte senare att själv agera lite kurator. Sött...men ingen hit. Hon läste av pumpen som hon ska göra och tittade på mig med den där blicken ni vet "åh det är så synd om dej...men kämpa på". Och så strök hon sin hand över min arm  och sa; -Jag förstår att du har det tufft...du har gått igenom en pers..."

Jo tack...det ska gudarna veta att jag har. Men vad säger att den persen är slut?

Jag vågar liksom inte hoppas eller tro på det än...

_______________________________________________________________

Nu ska jag äta pappas hemmalagade köttfärssås med spagetti, rester från igår. Men det är ju så gott!!

Persika med grädde till efterrätt, allt för att försöka få tillbaka det fett som jag så många gånger förbannat men nu saknar.

Jag är smal som ett hologram. Om jag ställer mig med sidan till så försvinner jag...syns inte....Som ett A4 papper.

God middag!

______________________________________

//N