...som tagit åt mig...
Men jag har läst en bok. OCH börjat på en ny!!!
Detta är så olikt mig så jag börjar nästan bli rädd...
_____________________________________________________________
Jag har inte läst många böcker i mina dar men dom jag har läst har ofta varit självbiografier.
Tina Nordlunds, Kim Kärnfalks, Carolina Gynnings....Och nu då även Zlatans!
En mycket bra och intressant bok. Väldigt mycket fotboll och spelet bakom kulisserna. Intressant för en fotbollstokig som jag. Men även en del om hans uppväxt och hans långa hårda väg till dit han är idag.
______________________________________________________________
Men nu....nu har jag gett mig på en deckarroman....med sjuhundrafemtiotvå miljarder sidor....give or take.
Jag vet inte om eller hur jag ska reda ut detta. Dessutom pytteliten text. Men det bästa är att kapitlen är inte så långa. Bara ett par fem, sex sidor åt gången. Och det är alldeles lagom för mig.
Boken jag ska ta mig an är "Rödhake" av Jo Nesbö. Jag fick den av Hanna i födelsedagspresent. Hoppas att den är "lättläst" och hittar någon ådra i mig som finner den intressant.
Jag kanske rent av blir en bokmal....eller nu ska vi kanske hålla i hästarna. Jag har trots allt bara läst två kapitel...vilket är ca 12 sidor...
Men det hade varit skoj att kunna intressera sig för läsandet. Det har ju aldrig riktigt varit min grej. Är dålig på att läsa. Svårt att koncentrera mig och oftast får jag läsa om meningar flera gånger.
Vi får se vart det bär...
______________________________________________________________
Annars så är läget inte vad det borde vara...jag har haft mer ont dom senaste dagarna och igår fick KVH höja dosen på smärtpumpen. Jag som för bara en vecka sen tänkte i banorna; "jag trycker ju inte så mycket, jag behöver nog inte den längre".
Då tryckte jag 4 ggr om dan. Nu dom senaste dagarna har jag tryckt 25 och 22 ggr... Jag hoppas bara att det inte vänder nu igen. Alltså vänder till det sämre...jag orkar inte en motgång till....
Visst, det är ju inte alls dom smärtorna som jag hade innan men det är heller inga lindriga...det gör förbaskat ont ska jag säga. Svårt att beskriva i ord men det är inget man bara vilar bort...
_______________________________________________________________
Sen jag kom "hem" på permis har jag känt mig mer och mer ensam. När jag låg på sjukhuset kom ju mamma och pappa varje dag. Nu är jag mest själv om dagarna medans dom gör annat.
Så jag vet inte riktigt vilket som är bäst...
Visst är det skönt att slippa sjukhuset men där hade jag sällskap större delen av dagen. Och visst är det skönt att vara "hemma" i "sin egen" säng...men jag är helt utan sällskap större delen av dagen istället....
Så vilket är bäst...jag vet inte...
_______________________________________________________________
Hoppas alla njuter i vårsolen, jag försöker i alla fall!
//N